Author: PHFL

Planen var ju såklart att få fram ambulanserna till Libanon med detsamma. På grund av att det plötsligt blev uppehåll i färjorna och fartygsschemat mellan Turkiet och Libanon (även om det företaget vi varit i kontakt med under hela hösten sade att de skulle gå varje måndag, även i november) så bestämde vi oss sedan för plan B, dvs. köra genom Syrien. Vi kontaktade ambassaden, FN, fältarbetare och organisationer och förberedde oss på resan igenom Syrien, vår samarbetsorganisation i Libanon skulle dessutom komma och möta oss vid Turkiet-Syrien gränsen för att eskortera oss till libanon på säkraste sättet.

Då dagen då den planerade avresan genom syrien kom, blev det dock problem. Överallt på nyheterna kom det bilder från Syrien om att militären har splittrats och att de nu skjuter på varandra, även vid den internationella motorvägen där militären har sina checkpoints.  Dvs. den vägen vi planerat ta som ansågs vara den “säkra vägen”. Läget i Syrien hade plötsligt trappats upp väldigt mycket. Vi fick samtidigt uppgifter om att de stängt gränserna till Syrien, dvs. plötsligt var alla våra alternativ borta. Febrilt försökte vi de dagarna få tag i ett ro-ro fartyg som kunde ta våra bilar till libanon, men utan lycka.  (Vi fick tillochmed möten med de högsta hönsen, bland annat en borgmästare i Mersin som föröskte hjlälpa oss).

Vi bestämde oss sedan motvilligt för att köra på plan C – som tyvärr innebär att lämna bilarna kvar i södra Turkiet i säkert förvar, tills vi hittar en frakttransport eller fraktfartyg som kan ta bilarna. Situationen är desvärre nu lite låst, eftersom det är uppehåll i fartygsschemat, men vi hoppas på att detta ska lösas redan nästa månad. (Tydligen är november en väldigt stormig månad där nere och havet tillåter inte mycket fartyg att ta sig fram)

Så hela gänget flög sedan till Beirut istället, vi lämnade över bilnycklarna till samarbetsorganisationen och vi besökte flyktinglägren enligt deras program som de förberett för oss.

Ordförande för Takaful visade sin tacksamhet för vår anstränging, och menade att det är vår vilja att försöka hjälpa till som räknas just nu. Att situationen blev låst är ingenting vi kunde påverka. Tillsammans ska vi försöka få bilarna fram så fort som möjligt, eller som ordförande för Takaful sa “Inshallah”, (om Gud vill)  ska vi lösa det på bästa sätt. I libanon fick vi väldigt mycket uppmärksamhet, vi var med i stora libanesiska dagstidningar, radio och tillochmed en 60 minuters talkshow på den arabiska internationella kanalen al quds, som ska sändas nästa vecka eller veckan efter det (mer info kommer).

Det gick alltså inte helt som planerat, men samtidigt har vi gjort allt vad vi har kunnat. BUDSKAPET om Hope for Life har åtminstone kommit fram till de palestinska flyktingarna, genom mediaintresset på plats. Även här hemma har projektet fått en hel del uppmärksamhet, vilket såklart är väldigt positivt eftersom även det var en stor del av projektet, att här i Sveirge uppmärksamma den katastrofala situationen i de palestinska flyktinglägren i Libanon. Nu är det bara frakten kvar! Vi kommer att fortsätta uppdatera här på bloggen, i brist på internet i libanon har vi ju inte kunnat lägga upp så mycket bilder & berättelser från flyktinglägren, men det kommer snart! Vi kommer även att fortsätta uppdatera gällande bilarna, och hur situationen kommer lösas.

Tack till er alla läsare, för ert intresse för vårt projekt!

/Project Hope for Life Teamet

 

Vilken resa!! Har varit helt otroligt kul, samtidigt påfrestande och lärorikt. Efter alla besök till flyktinglägren, sjukhus samt besök till familjer som inte har råd att betala sjukhusräkningarna, har jag inte riktigt hunnit anpassa mej till livet här hemma än. Sån konstigt tomhet man känner efter såna här resor.
Dagen innan hemfärd sade en kille hejdå till oss med ett budskap “Don’t forget the palestinian refugees here”. Efter allt man sett skulle jag vilja säga att det är omöjligt att glömma.

/Cecilia Project Hope for Life

 

 

 

Hej alla! Nu är vi äntligen i Libanon. Allting har alltså inte gått riktigt som planerat, som ni kanske har förstått. På grund av att fartygen och färjorna mellan Libanon och turkiet har slutat gå samt på grund av att syrien har stängt sina gränser på grund av upptrappade oroligheter kunde vi inte komma ända fram i detta skede. Därför har vår bästa löning nu varit att lämna bilarna i säkert förvar i södra turkiet, och att dom kommer fraktas så fort gränserna öppnas eller när fartygen börjar gå igen, snart. Bilarna har alltså hamnat lite efter men kommer att komma fram så fort det finns någon möjlighet till det.

Vi har de första dagarna i Libanon besökt flyktingläger och besökt familjer där, sjukhus samt föreningar som jobbar med sjukvård och förbättrad hälsa. Vi har även genomfört en ceremoni med vår samarbetsförening Takaful for child welfare, som istället för att ta emot bilarna, tog emot bilnycklarna och gåvobreven. Det känns bra, trots att det har varit väldigt jobbigt att inte kunna få fram bilarna till Libanon nu direkt.Vi har inte riktigt hunnit uppdatera nu här pågrund av att vi inte har internet på hotellet, utan vi har varit tvungna att hitta wifi lite här och där för att slippa online. Vi hörs snart igen! Hälsningar  Cecilia och project hope for life

teamet

Idag har hela gruppen vaknat oliidligt tidigt för att sätta igång och försöka lösa situationen. Vi har hittat ett container fartyg som kanske kan ta bilarna till libanon – håll tummarna nu alla läsare!!

Trots alla motgångar (en bil brann upp, vi har tappat bort oss, stressat och tjafsat, bilarna i dåligt skick, för lite sömn, att syriens vägar blivit stängda osv) som vi har haft, har vi ju ändå trots allt kommit ända till mersin i södra turiket. Jag vill faktiskt tacka alla deltagare för ett så bra engagemang för att försöka lösa situationen om att vi är “fast” i mersin. Alla har verkligen hjälpt alla och alla vill få ner bilarna till libanon.

 

Håll tummarna nu för oss, vi väntar på besked. Jag ska lägga nån bild från vår turistdag i otroligt fina istanbul. Vi hör av oss igen när vi vet mer.!

 

 

Idag har jag, Cecilia, Ena och Chalak åkt runt halva Mersin för att hitta olika lösningar på vårt “lilla” problem. Just nu sitter vi fast här. Det var tänkt att ta Syrien som plan B. Men idag på förmiddagen när vi kom tillbaka till hotellet fick vi reda på, dels genom FN och syrier som bor på hotellet, att situationen i Syrien är mer kritisk nu än innan.

Eftersom sex stycken av deltagarna (jag är en utav dem 🙁 ) har en stämpel på passet om att vi fraktat in bilar till landet (vi som körde in genom gränsen det vill säga). Så kommer vi varken ut från Turkiet om vi inte väljer att köra tillbaka dem till Sverige igen.. eller in med flyg till Libanon. Dilemma!

Vi ska ha möte imorgon och få svar från olika företag, svenska ambassaden med mera. Vårt mål är att försöka hyra en lastbil som fraktar över bilen istället. Då får vi även en stämpel hos tullen om att bilarna är överlämnade- och först då kan vi flyga över till Libanon. Frågan nu är bara hur lång tid detta tar. Folk från mellanöstern tar saker i sin egen takt… om man kan säga så.

Men jag hoppas fortfarande att situationen löser sig och att vi kan lämna Turkiet imorgon kväll! Utan bilarna tyvärr men de kommer fram i vilket fall som helst…Bättre sent än aldrig!

Nu sitter i alla fall halva gruppen och spelar spel, resten pillar på sina datorer..Chalak slår sig själv på knäna för att han är rastlös, och Stockholmaren Jonna försöker prata Göteborska…

Nu vill alla gå och äta…så jag får kila iväg!

Uppdaterar så fort jag vet något mer.

Ha det gött/Chnar