Vad har hänt?

Planen var ju såklart att få fram ambulanserna till Libanon med detsamma. På grund av att det plötsligt blev uppehåll i färjorna och fartygsschemat mellan Turkiet och Libanon (även om det företaget vi varit i kontakt med under hela hösten sade att de skulle gå varje måndag, även i november) så bestämde vi oss sedan för plan B, dvs. köra genom Syrien. Vi kontaktade ambassaden, FN, fältarbetare och organisationer och förberedde oss på resan igenom Syrien, vår samarbetsorganisation i Libanon skulle dessutom komma och möta oss vid Turkiet-Syrien gränsen för att eskortera oss till libanon på säkraste sättet.

Då dagen då den planerade avresan genom syrien kom, blev det dock problem. Överallt på nyheterna kom det bilder från Syrien om att militären har splittrats och att de nu skjuter på varandra, även vid den internationella motorvägen där militären har sina checkpoints.  Dvs. den vägen vi planerat ta som ansågs vara den “säkra vägen”. Läget i Syrien hade plötsligt trappats upp väldigt mycket. Vi fick samtidigt uppgifter om att de stängt gränserna till Syrien, dvs. plötsligt var alla våra alternativ borta. Febrilt försökte vi de dagarna få tag i ett ro-ro fartyg som kunde ta våra bilar till libanon, men utan lycka.  (Vi fick tillochmed möten med de högsta hönsen, bland annat en borgmästare i Mersin som föröskte hjlälpa oss).

Vi bestämde oss sedan motvilligt för att köra på plan C – som tyvärr innebär att lämna bilarna kvar i södra Turkiet i säkert förvar, tills vi hittar en frakttransport eller fraktfartyg som kan ta bilarna. Situationen är desvärre nu lite låst, eftersom det är uppehåll i fartygsschemat, men vi hoppas på att detta ska lösas redan nästa månad. (Tydligen är november en väldigt stormig månad där nere och havet tillåter inte mycket fartyg att ta sig fram)

Så hela gänget flög sedan till Beirut istället, vi lämnade över bilnycklarna till samarbetsorganisationen och vi besökte flyktinglägren enligt deras program som de förberett för oss.

Ordförande för Takaful visade sin tacksamhet för vår anstränging, och menade att det är vår vilja att försöka hjälpa till som räknas just nu. Att situationen blev låst är ingenting vi kunde påverka. Tillsammans ska vi försöka få bilarna fram så fort som möjligt, eller som ordförande för Takaful sa “Inshallah”, (om Gud vill)  ska vi lösa det på bästa sätt. I libanon fick vi väldigt mycket uppmärksamhet, vi var med i stora libanesiska dagstidningar, radio och tillochmed en 60 minuters talkshow på den arabiska internationella kanalen al quds, som ska sändas nästa vecka eller veckan efter det (mer info kommer).

Det gick alltså inte helt som planerat, men samtidigt har vi gjort allt vad vi har kunnat. BUDSKAPET om Hope for Life har åtminstone kommit fram till de palestinska flyktingarna, genom mediaintresset på plats. Även här hemma har projektet fått en hel del uppmärksamhet, vilket såklart är väldigt positivt eftersom även det var en stor del av projektet, att här i Sveirge uppmärksamma den katastrofala situationen i de palestinska flyktinglägren i Libanon. Nu är det bara frakten kvar! Vi kommer att fortsätta uppdatera här på bloggen, i brist på internet i libanon har vi ju inte kunnat lägga upp så mycket bilder & berättelser från flyktinglägren, men det kommer snart! Vi kommer även att fortsätta uppdatera gällande bilarna, och hur situationen kommer lösas.

Tack till er alla läsare, för ert intresse för vårt projekt!

/Project Hope for Life Teamet